...ett hjärta kan gå i tusen bitar.

Vart tog dessa år vägen, för mig känns det som ett enda mörker. Jag försöker hitta det positiva men jag hade inte tid för det, det var så mycket som styrde mig under en lång tid. Jag tappade mig själv totalt, min fokus på livet och på barnen, allt utanför existerade inte...själv var jag som i en dvala, en ofrivillig sådan. Det kändes som om jag hade världens längsta mardröm och jag kunde inte ta mig ur och vakna upp, det var bara mörkt och jag fann ingen utväg. Ingen var där och sträckte ut en hand, jag famlade hit och dit, bröt ner mig bit för bit, år för år bara försvann...Jag minns inte ens mina barns uppväxt.

HUR kan en människa ta så mycket focus ifrån en?

Det här kommer bli en lång story. Ingen kommer veta vem jag är och jag kan skriva av mig precis som det är utan att någon kan peka ut en. (åtminstone inte idag)